Det handlar bara om att glömma, glömma och gå vidare. Hela jävla tiden.
Jag saknar det där pirret, pirret i kroppen när man är sådär fjantigt glad, och kär. Känslan av att tycka om nån.
Vart är den? Jag har försökt, men inte fått igen nåt.. Det känns meningslöst att ta sig modet och orken att försöka igen. Och den där rädslan att bli sårad är också stark.
Jag saknar det, jag gör verkligen det.

This is the best feeling